Lina & Cilla

Redan efter första steget ut i den lilla gondolen som skulle ta oss ut till stället där vi skulle hoppa, så skriker varje ben i kroppen åt mig att stanna. Av någon anledning fortsätter jag ändå ut över Nevis river, cirka 45 plågsamma minuter från Queenstown. Marken försvinner i rasande takt under fötterna och plötsligt står jag där ute på den lilla avsatsen i mitten av bron med en gummisnodd kring benen. Bakom mig står två herrar som antagligen hade puttat ner mig för kanten om jag inte hoppar självmant när de räknat till noll. Endast ett elastiskt gummiband skiljer mellan liv och död, och jag förstår fortfarande inte hur jag hamnade här - 134 meter över marken. Varför skulle jag välja just det allra högsta?
Fem. Herregud, har de redan börjat räkna?
Fyra. Hjälp, kunde de inte börjat på typ 128?
Tre. Nä!
Två. Mamma!!
Ett. Bungy!
I samma sekund som jag hoppar så tappar jag totalt begreppet. Marken kommer mot mig i drygt hundra kilometer i timmen och tankarna är många. Jag hinner fundera på att det hade varit väldigt roligt om det kom en kajak förbi precis nu, hur gott det ska bli med tortillasen som vi bestämt att äta ikväll och på vilken knut de egentligen använde för att binda fast repet. 100 meter och 8 sekunder senare rycks jag ur mina funderingar då repet tar tag i mig och slungar mig uppåt med full kraft. Känslan att hänga där är helt obeskrivlig. Adrenalin. Frihet. Idioti. Orden är många. Och hur puckat det än är att hoppa rakt ut i luften med sitt liv i ett snöre fastknutet kring fötterna skulle jag lätt göra om det igen. Och igen. Och igen.

/Lina