Lina & Cilla

Trots att Vietnam ar ett land som praktiskt taget blev valdtaget av omvarlden under kriget 1959-1975, sa kanns det som om folket forlatit allt de har utsatts for och valkomnar oss till sitt vackra land med oppna armar.
Har finns bade tydliga spar av ett fasansfullt krig och tydliga tecken pa ett nytt charterparadis. Man finner blatt vatten och pudersand i Nha Trang. Man kan fa en kansla av att vandra i sahara pa de vita sanddynerna, vidare till fiskehamnen dar man spanar ut over myllret av bambubatar och vidare till fairy stream som har en sandbotten mjuk som bummul, i Mui Ne. Sedan besoker man cu chi-tunnlarna som ar nagot utover det vanliga. I fuktvarm djungelvegitation doljer sig den underjordiska varld dar sa manga manniskor levde under kriget. Har sags de ha fatt det overtag over amerikanerna som leddde till att man till slut vann. Man finner smastadscharm i Hoian, och upplever storstadslivet i Hanoi och framforallt Saigon. Det mest passande ordet vi kom pa for staderna ar, pulserande. Det rader bade kaos och alls slags varme. Till skillnad fran Kambodja sa ar har varken farligt eller skrammande. Man kanner att vietnameserna vill ha en har och de bryr sig nastan lika mycket om min trygghet som jag sjalv. Varje kvadratmeter av gatorna ar tackta av mopeder, cyklar, ganska manga bilar och bussar, samt en del lastbilar. Bullret och tutandet ar oronbedovande och alla korriktningar verkar ha gront samtidigt. Anda ar kaoset aldrig hysteriskt eller irriterat. Inga skallsord eller obscena gester. Bara '"tut tut, har kommer jag"

Forst nar vi anlande till Saigon trodde jag att jag skulle bli tvungen att tillbringa resn av tiden dar, pa ena sidan gatan. For vem ar val galen nog att ge sig ut bland tre miljoner mopeder och ett kaos som far en skenande bisonhjord att te sig som en sondagspromenad? Hoppa ut fran flyglan pa 5000m hojd och simma med hajar ar lugnt, men detta sag ut att vara rena rama sjalvmordet. Vi hade hort att det ar "bara att ga! Inte for langsamt, da blir de osakra och inte springa, for da hinner de inte vaja." Jo, morsning! "bara ga." lattare sagt an gjort. Men efter att noga ha overvagt att sla lager dar pa trottoaren men sen skymtat en manad i thailand dar borta i horisonten sa bastamde jag mig. Cilla och jag fattade tag i varandra och utbytte blickar som sa"we're in this together," sen gick vi. Och tanka sig! VI KLARADE OSS!

Aven om det inte ar likamanga stympade manniskor som tigger langst gatorna som det var i Kambojda, sa finns det tyvarr knyten som ar sa skadade av skjutvapen och gifter att man knappt ser vad som ar armar och ben. Men istallet for att stirra in daligt samvete i sjalen pa oss, sa tycks deras ogon saga "det ar okej"
For sa ar Voetnam. Fyllt av karlek och varme. De anklagar inte, de har forlatit alla och glomt allt.

Detta land har overtraffat alla varan forvantningar, vi ar nojda och belatna. Imorogn ar det den 19 februari. Den 19 Mars landar denna ljuvliga duo pa Sturup (aven om jag lever i fornekelse om detta) men innan dess ska vi avnjuta en helt galen manad i Thailand och proppa bade sjalv och sinne fullt av solsken samtidigt som vi planerar att tomma landet pa singha! :)

/En Lina som ar sjukt nojd med sin radande tillvaro!